Rebetikon är en sorts stadsfolkmusik som växt fram i
storstäderna från början av 1900 -talet och fram till våra dagar. Den har sitt
ursprung i mindre Asien, där det fram till 1922 fanns Grekiska bosättningar.
På hösten 1922 skedde ett
krig i mindre
Asien. Den Grekiska (och Armenska) befolkningen
som bodde utefter kustremsan som vetter mot Medelhavet dödades och fördrevs av
den turkiska armén. Nära på en miljon människor flydde, bland annat till det
grekiska fastlandet och till grekiska öar. I Aten, och andra storstäder utefter
kusten, bildades det kåkstäder och förorter med flyktingar. De hade med sig sin
musikaliska tradition och där började rebetikon att ta sin form.
Musikgenren Rebetiko har
sina rötter i bysantinsk men också i österländsk musik. Dess tidiga ursprung
vet vi inte mycket om då det inte finns något dokumenterat eller nedtecknat
innan tiden då inspelningar började bli möjliga. Den har genomgått ett antal
metamorfoser genom 1900 och 2000 -talets gång. Den har varit med det grekiska
folket under bättre tider och svårare tider (två världskrig, inbördeskrig,
junta, ekonomisk kris). Musikstilen har med åren fått influenser av västeuropeisk och balkan musik, romksl musik, grekisk landsbygdsmusik,
grekiska ömusik,
och orientalisk musik. Musikstilen och
instrumenten har med åren utvecklats och moderniserats och olika musikaliska
förgreningar har skapats. Många grekiska musiker och artister, både gamla och nya, återvänder någon gång till de
gamla låtarna och de traditionella arrangemangen. Det växer ständigt fram nya
generationer av musiker och musikanter som letar fram gamla låtar ur den näst
intill outsinliga musikskatt och gör dem till sina.
Förutom sång är de
vanligaste instrument som kännetecknar musikstilen bouzouki, dragspel, gitarr, baglamas
(baglamadaki) men det är också vanligt med tzouras, oud, fiol, santouri,
klarinett och diverse slagverk (fingercymbaler, tamburin,
träskedar, touberleki - en slags handtrumma mfl). Lyssnar man till gamla
inspelningar (från 30- och 40- talet) gällde nog devisen ”man tager vad man
haver och det låter som det låter”. Det viktiga var lidelsen och hängivenheten.
Ofta handlar låtarna om olika människors livsöden, kärlek, lidande,
fängelsevistelser, svartsjuka, missbruk, pengar (eller avsaknaden av), sorg,
längtan, sjukdom, döden, otrogna kvinnor, lösaktiga män men också om kärleken
till livet, musiken och instrumenten, framför allt till bouzouki och baglama.
De handlar om livet rätt och slätt! Därför har Rebetikan ibland kallats för
”den grekiska bluesen”. De flesta rebetikolåtar har en musik- och
textförfattare, till skillnad från annan traditionell grekisk folkmusik.
Texten ovan har Nana
Johansson knåpat ihop utifrån diverse källor, alltifrån muntlig tradition till
Wikipedia.